Funderingar
Jag har alltid haft svårt för att acceptera positiva kommentarer om mig själv.
Oavsett om det handlat om utseende eller om mig som person.
Undrar vad det beror på...
Kan det ha med min uppväxt att göra? Nåt dåligt minne från när jag var liten och rund som en boll? ;) Inte helt omöjligt. Men jag kan inte komma på nåt. Och i vissa avseenden är mitt minne extremt bra.
Men det är verkligen ett problem, typ.
Jag har så extremt svårt för att ta åt mig av det folk säger. Positivt som negavtivt, men mest det som är positivt.
Det tog mig något år att klara av att höra mitt ex säga något positivt om mig och kunna ta det utan att känna mig obekväm. Men jag kan stundvis tycka det är obekvämt än idag.
Det är ganska stört, egentligen.
Men det har liksom alltid varit så. Och jag försöker jobba på det.
Och för tillfället verkar jag få draghjälp när det gäller det :P Även om nattens kommentar gjorde det jäkligt svårt att inte "käfta emot och tönta mig" ;) Fuck, that's who I am.
Det är svårt att fatta egentligen, hur svårt det kan vara att höra och ta åt sig av något andra skulle suga i sig som torra disktrasor i en sjö. (Kass liknelse, jag vet, men jag kom inte på nåt annat)
Jag har alltid varit så med annat med, som t.ex att ta emot hjälp från någon. Att be om hjälp ska vi inte ens snacka om, puh. Ensam är stark.
Det levde jag nog efter när jag var liten. Ensam är stark.
Jag var inte intresserad av att vara med och leka med de andra ungarna när vi började skolan, knappt ens på dagis om man inte räknar med Kalle och Emil som var mina typ bästa polare då. Jag höll mig helst för mig själv. Lärarna kallade till möte med rektorn och det var frågor om jag kände mig utanför, blev mobbad osv. Men nej, jag ville bara inte umgås med dem. Varför skulle jag? Vi hade inget gemensamt.
Nu på senare år har jag funderat på om det hade lite att göra med att jag inte gått igenom samma socialiseringsprocess som alla andra. Jag växte upp med farsan, bodde ensam med farsan, umgicks med farsan och hans polare. I garaget fanns det i stort sett aldrig några andra ungar, och knappt ens några vuxna tjejer bortsett från enstaka som var med ibland.
Jag har liksom alltid växt upp med och runt äldre. Jag visste inte hur man umgicks med folk i min egna ålder. Och nej, jag skämtar inte. Jag hade noll koll på de sociala koder som fanns, och hade nog på så sätt, även om jag hade velat vara med och hänga med de andra, förmodligen inte lyckats knäcka koderna och ta mig in i gemenskapen.
Det tog mig flera år att lära mig det sociala samspelet med jämnåriga. Först i början högstadiet hade jag lärt mig vilka regler som gällde. Och sen rullade det på. Givetvis inte helt friktionsfritt. Jag hade min revolt, spårade ur totalt ett tag, och så led jag av social fobi, vilket förmodligen var en av anledningarna till varför jag spårade ur. Det var lättare att umgås med folk under påverkan av alkohol.
Men till slut fick jag den hjälp jag behövde, livet började vända. Någon lyssnade äntligen på mig, såg mina behov och tog mig för den jag var, utan att försöka ändra på mig, min person.
Jag skärpte till mig, jobbade på att få bort den sociala fobin, mådde allmänt bättre. Men självacceptansen har jag inte blivit helt klar med, det är en sak som är säker. Men det är ju inte något man ändrar på hur som helst heller. Jag har ju antagligen sett på mig själv på ett sätt hela livet, och nu ska jag plötsligt efter snart 23 år, ändra på mitt sätt att se på mig själv. Det kommer ta tid, men det går framåt. Sakta men säkert.
Och givetvis spårade de här tankegångarna ur med, heh.
Men det är så det brukar bli, har jag märkt.